Många bäckar små...

Vet inte hur jag skall börja så jag låter fingrarna hoppa runt lite grann, tårarna kommer säkert hoppa dom oxå så om det blir lite blött får ni förlåta mig....

I höstas fick jag ett telefonsamtal av min sambos kusin som levererade det hemska beskedet att en i min bekantskaps dotter på 2 år har fått leukemi... Tårarna rann jag minns att jag satt i bilen på väg till Gränna med familjen jag körde inte, tur var väl det... Bekant å bekant Hon är min vän... Men vi umgås inte flitigt.. vi har ett udda sätt att umgås, nämligen på hennes arbetsplats, för några år sedan även på min arbetsplats.. Nej vi har inte jobbat ihop bara jobbat i olika affärer, där vi handlar/handlade av varann.. Jag arbetade i en häst/hund affär där hon handla mat till sin hund... Hon jobbar på en mack.. där jag handlar ofta...
Bla bla bla vad jag tjatar...

Just nu saknar jag hennes leende när man kommer in och köper cappucino eller skall hämta ett paket..
Just nu befinner hon sig på Östra Sjukhuset i Göteborg där hon har tillbringat all sin tid med sin minsta dotter i flera månader..
Just nu skulle jag vilja kunna trolla och trolla bort alla elaka baciller som intar litens kropp..

Just nu skulle jag vilja ha eran hjälp...
Jag ber er att gå in på barncancerfonden och skänka pengar om så bara 20 kr, det finns en egen insamling till lilla Isabel den heter
Skippa nyårsraketer till förmån för barncancer fonden...

Hon som startad den är en underbar tjej/kvinna med hjärtat på rätt ställe... Hon satte ett mål på 10.000kr innan 15 januari.

Snälla snälla hjälp henne att komma långt över det beloppet.. så kanske även den fjärde stolen blir full... (lånade ord av en underbar tjej som är så stark mamman till den lilla tösen.)

Skulle bli jätte glad och tacksam och ni spred vidare till vänner och bekanta kanske även dom vill skänka en slant och hjälpa forskningen framåt...

Vissa dagar tar jag mod till mig å ringer till denna underbara vän, varför samla mod undrar ni säkert... Jo för att jag är rädd för att störa henne/dom... fastän jag vet att hon svarar bara om hon kan..
Försöker vara mig själv när jag ringer henne, med andra ord jag babblar på om allt och inget och skrattar.. Lyssnar när hon behöver få ur sig allt elände hon går igenom.

Nej nu rinner tårarna för mycket, nu ser jag snart inget alls.. och är rädd för att det skall bli blöta fläckar överallt..
Hoppas att ni har lust att hjälpa till många många
Kramar Paula